I söndags bar det av till Kaikoura för valsafari. Emilia stannade hemma och jobbade vilket inte bekymrade henne alltför mycket eftersom hon lätt blir sjösjuk. Vi har varit på väg en gång tidigare men då blev det inställt på grund av hård sjö. När vi checkade in fick vi reda på att det bara var "light seasickness warning" vilket skulle vara steget över stiltje. Väl ute på havet blev man genast tacksam för att det inte var mer vågor. Det räckte mer än väl som det var. Facit: av 6 personer var det 2 som lämnade tillbaka frukosten, 2 som kände sig lite ljusgröna och 2 som mådde prima hela vägen. För att ytterligare håna oss andra tog Amanda (som ingick i de 2 senare) dessutom en tupplur på vägen in till hamnen. Vi fick se två kaskelottvalar, den största var 17 meter lång. Jämför med båten på bilden! Den del av valen man ser över vattenytan är 2/3 av hela kroppslängden. När valen varit uppe och andats en stund dök den igen och lämnade efter sig ett "whale footprint" ett område blankt vatten precis över där den dykt. Detta fenomen beror på virvlar från stjärtfenan och användes tidigare av valfångstskepp för att lokalisera valar. Utanför Kaikoura går kanten av en kontinentalplatta vilket gör att det är vråldjupt direkt. Detta kombinerat med strömmarna gör att det finns gott om mat för valarna. (Det är bara hanar som är där och äter upp sig, honorna tycker det är för kallt). 50 % av dieten består av bläckfisk och resten är diverse fiskar och till och med Maco- och Vit- hajar. Fenans kraft motsvarar en motor på 550 hästkrafter!

På vägen hem fick vi en bonus när vi stötte på ett gäng delfiner som underhöll oss en stund.